Vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium användes mycket vatten. För matlagning, som dryck, för bad och för tvätt.
Det var därför viktigt redan från starten 1903 att se till att vattentillgången var konstant och god.

År 1906 trodde man att man löst problemet. Detta kan man läsa i KVK:s årsberättelse för det året:

”Utanför köksgafveln har uppställts en pump af järn med ledning från den närbelägna brunnen, detta för att spara på det filtrerade vattnet i de inre ledningarna och i stället använda vatten direkt från brunnen till skurning, sköljning och dylikt.

I brunnen har nedlagts ett s.k. omvändt filtrum (lager av grus nederst, därpå småsten och öfverst större, huggen sten, s.k. skärf) och den öfversta vattenbassinens filtrum har utbytts mot ett alltigenom nytt. Vattentillgången var (1906) tillräcklig äfven under den ihållande torkan i somras.”

Tillfällig lösning
Redan i början av 1910-talet visade det sig emellertid att tillgången på vatten sviktade. Nya brunnar grävdes.

”En 1911 påbörjad och under 1912 fortsatt borrning efter vatten inom sanatorieområdet har misslyckats. Med ännu en gräfd brunn torde dock vattentillgången, som under torra somrar är för knapp, kunna blifva tillräcklig.”

”För att öka den under torra somrar alltför knappa tillgången på vatten gräfdes (1914) en brunn på ett med slagruta angifvet ställe norr om infartsvägen, omkring 120 meter från maskinhuset.  På 9 meters djup är vattenflödet ganska afsevärdt, men dock icke tillfyllest, hvarför det torde blifva nödvändigt att genom borrning eller djupare gräfning söka få mera.”

”Källan som aldrig sinar”
År 1915 var läget akut. Därför förvärvade sanatoriet marken öster om KVK-området och fick därmed tillgång till en källa som ”aldrig sinar”. Exakt var denna källa låg vet vi itne, men det bör ha varit någonstans i området nuvarande Victoriagården – tennisbanan – hästkyrkogården.
”Genom köp den 9 juli (1915) har styrelsen ökat sanatorieområdet med 2,1 tunnland, som afsöndrats från 1/192 mtl n:r 15 Vejby. Därmed har förvärfvats en källa, som aldrig sinar och beräknas kunna fylla kustsanatoriets behof af vatten. (Den 1914 gräfda brunnen har man icke försökt att fördjupa. Under året äro endast några kompletteringsarbeten utförda: uppmurning av brunnskaret mm).

Två år senare, 1917, drogs en vattenledning från källan till sanatoriet.

”Då under den ihållande svåra torkan i somras vattnet i brunnarna var nära att utsina, måste en rörledning dragas från den 1915 förvärvade källan till södra brunnen. Arbetet med grävning och nerläggning av lerrören kostade 320 kr och 17 öre. Vattentillgången blev sedan tillräcklig.”

Verksamheten ökar
Allteftersom verksamheten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium utvidgades blev behovet av vatten större och större. ”Källan som aldrig sinade” räckte inte längre till och förhandlingar påbörjades för att förvärva källan som låg invid Källgården i Magnarp.

”Med utvidgningen har följt behovet av större tillgång på sötvatten och hälst ett bättre vatten än det nu tillgängliga, som är järnhaltigt. Fördenskull har direktionen åter låtit företaga djupborrningar, men utan resultat. Om, såsom man länge önskat havsvatten inledes till varmbaden, kommer detta att medföra en motsvarande och betydlig minskning av sötvattensförbrukningen, men direktionen anser sig dock böra eftersträva att förvärva en källa, som ligger ett par kilometer utanför sanatorieområdet. Havsvatten kan inledas till varmbaden för en beräknad kostnad av 15.195 kr. Vad källan med rörledning event. skulle komma att kosta vet man ej. Underhandlingar om förvärvet äro ännu icke påbörjade.”

Det går trögt
Samtidigt med förhandlingar om förvärv av källan i Magnarp planerades 1923  byggandet av tvätt- och personalbostadshuset, ”tvätten” kallad. Projekten drog ut på tiden.

”Icke häller i år har det lyckats direktionen att få Kungl. Maj:ts medverkan till statsanslag för den synnerligen behövliga tvättinrättningen, ehuru både Byggnadsstyrelsen och Medicinalstyrelsen tillstyrkt. Samma myndigheter ha också tillstyrkt statsanslag för expropriation av den i förra förvaltningsberättelsen omtalade källan. Kostnaden för inköp av källan tillika med uppförandet av ett vattentorn och framdragning av ledningsrör ha beräknats till 60.000 kr. Visserligen är expropriationen ännu icke beviljad, men man har all anledning antaga att den skall beviljas.”

2 km lång vattenledning och vattentorn
Året efter gick dock förhandlingarna i lås.

”Kungl. Maj:t har i år bifallit direktionens anhållan om att få expropriera Magnarps källa och expropriationsnämnden sammanträdde här den 29 december 1924 i mål rörande såväl källan som den i förra förvaltningsberättelsen omnämnda skogsallmänningen.”

Påföljande år, 1925, byggdes en 1800 meter lång vattenledning från källan direkt till sanatoriet. Ungefär halvvägs placerades ett vattentorn. Samma år byggdes ”tvätten”.

”Direktionens viktigaste förhandlingar under detta år ha rört sig om vattenledningen från den nyförvärvade källan och om den nybyggnad, som skulle inrymma en modern och tillräckligt stor tvättinrättning tillika med bostadsrum för en del av den kvinnliga personalen.

Behovet av mera och bättre vatten har länge varit trängande och det ifrågavarande byggnadsarbetet kunde nu ej längre uppskjutas.

För att få bästa möjliga program för den när 1800 mtr. långa vattenledningen vände sig direktionen till Majoren i Väg- och Vattenbyggnadskåren Carl J. Insulander, Stockholm. Enligt hans förslag tryckes vattnet upp i ett torn omkring 900 mtr. från källan och rinner sedan ned till kustsanatoriet, där det kan stiga över högsta takåsen och således även kan användas för brandsläckning.”

Stort projekt
Det ingick många olika delar i detta stora projekt.

Pumpverk
Vid källan anlades ett pumpverk för uppfordring av vattnet till en högreservoar (vattentorn) på höjdsträckningen mellan källan och sanatoriet.

Klappbassäng jämte vattningsho
”Omedelbart nedströms om vägen placeras den bassäng för klappning av tvättkläder, som erfordras, då källan ej längre får användas härför. Vatten till bassängen erhålles från ett grenrör till ledningen mellan källan och pumpstation, tilloppet regleras med en kran. Från bräddavloppet rinner vattnet direkt ned i en ho för vattning av kreatur.”

Pumpstation
”De i en byggnad sammanförda pumpbrunnen och maskinrummet förläggas ca 40 m nedströms om källan omedelbart på andra sidan om stenmuren.”

Högreservoaren (Vattentornet)
”Högreservoaren lägges på höjdpunkten av höjdsträckningen mellan källan och sanatoriet eller närmare bestämt ca 800 meter från pumpstationen och ca 950 meter från sanatoriet mätt längs den stakade linjen. Markhöjden vid tornet är 13,90 meter. För erhållande av tillräcklig höjd å reservoaren måste för densamma anordnas en tornbyggnad i armerad betong.”

Ur entreprenadkontraktet för vattentornet:
”Påbörjas 3 aug och avslutas 1 oktober. Kostnad 19.500 kronor.”

Specialavtal med Dr Lindahl
Två år senare, 1927, slöts ett avtal mellan KVK och Dr Ernst Lindahl beträffande gratis vatten till Villa Maria, Dr Lindahls privatbostad.
”Direktionen medgiver att överläkaren vid kustsanatoriet, Doktor E. Lindahl, må för sin villa å 1/192 mtl nr 15 Vejby erhålla anslutning till sanatoriets vattenledning och utan ersättning därifrån uttaga vatten för familjens behov, till en mängd av i medeltal 500 liter pr dagen. Skulle Dr. Lindahl önska erhålla vatten för villan i större utsträckning, erhålles sådant mot den ersättning, som av direktionen bestämmes.

Anslutningen till sanatoriets vattenledning samt underhåll av ledningen bekostas av Dr. Lindahl.

Detta åtagande gäller så länge Dr. Lindahl är överläkare vid sanatoriet eller själv bebor villan eller denna äges av hans barn. Skulle villan övergå i annan persons ägo gäller rätten att erhålla vatten 10 år från det villan övergått till annan ägare.”

Fortsatt ökad vattenanvändning
1932 gjordes ytterligare investeringar.

”Maskinhuset vid källan har utvidgats.  Två större pumpar äro insatta där för den ökade vattenförbrukningen.”

Vid vissa tillfällen i början av 19340-talet var man tvungen stanna pumpen.

”Under torkperioder, då källan ger mindre vatten och i allmänhet under tidigare delen av sommaren, då förbrukningen inom sanatoriet är större på grund av bevattning av trädgårdsland och gräsmattor möter det redan nu svårigheter att under den ljusa delen av dygnet tillgodose vattenbehovet för Magnarps by. Vid sådana tillfällen stannas pumpen vid källan ett par timmar varannan dag, för att ge Magnarpsborna tillfälle att hämta vatten, enär överskottsvatten icke finnes, när pumpen är igång.”(1941)

Kommunen tar över
I slutet av 1950-talet övertogs vattenledningsnätet av kommunen.
”Barkåkra kommun övertager utan kostnad kustsanatoriets vattenverk, bestående av dels tomterna vid källan med därå uppförda byggnader, pumpverk mm, dels vattentorn med tillhörande markområde, dels ock ledningar intill kustsanatoriets gräns vid Havsbadsvägen.

Barkåkra kommun förbinder sig att med förtursrätt framför övriga vattenförbrukare till kustsanatoriet leverera erforderlig mängd vatten till pris, som icke får överstiga den kostnad per kbm vatten, som kustsanatoriet för närvarande har. Kustsanatoriet förbehåller sig fri vattenleverans under fem år räknat från dagen för övertagandet, därefter under 5 år vatten  till 50% å gängse pris, därefter under 5 år till 35% å gängse pris samt därefter och framgent till gängse pris reducerat med 25%.”
Det visade sig dock att kommunen räknat fel.

”Felräkning har förlupit vid ingenjörens för vatten och avlopp beräkning av värdet å sanatoriets vattenanläggning, varför fullmäktige beslutat att till Kronprinsessan Victorias kustsanatorium utbetala 18.500 kronor, utgörande mellanskillnad å restvärde av vattenanläggningen.” (1959)

Härmed var vattenförsörjningen till Kronprinsessan Victorias kustsanatorium räddad för framtiden.