HUR BEHANDLADES MAN?

Patienterna tillbringade dagarna (och ibland även nätterna) ute i det fria.

Så här beskriver Ernst Lindahl behandlingen av tbc-patienterna år 1930:

"Patienterna tillbringar en stor del av dagen ute i det fria, försedda med bandage, kryckor eller käppar, när så behövs. De sängliggande förs även under vintern ut på fem öppna, stora balkonger. Endast regn, stark blåst eller storm hindrar detta uteliv. De mest härdade ligger även under natten ute på dessa balkonger från våren till långt fram på hösten."

Frisk luft och sol, i kombination med vila och näringsrik mat, var huvudingredienserna i behandlingen under många år. I början av 1900-talet var körteltuberkulosen den vanligaste formen av TBC och den krävde inga större operationer. Senare kom den s.k. kirurgiska tuberkulosen, som behandlades både med frisk havsluft, sol och medicinska ingrepp.

Dessa ingrepp bestod huvudsakligen av skrapningar med jodoformglycerin, punktioner och s.k. insnitt. Patienterna fick bandage av gips eller läder för att korrigera skadorna. Det ansågs att sjukdomen skulle läka ut av sig själv och därför fick patienterna ligga flera år i gipsvaggor.

Gips hade olägenheten att det täckte huden och hämmade dess funktion. Därför användes om möjligt bandage av skinnklädda metallskenor. Dessa var lätt avtagbara vid t.ex. bad.

Under 1930-talet utvecklades en ny kirurgiteknik och det blev möjligt att genom operationer förkorta liggtiden för patienterna avsevärt.

I slutet av 1940-talet var körteltuberkulosen nästan helt utrotad. Skelett-tuberkulosen fanns kvar och behandlades uteslutande kirurgiskt. De flesta ingreppen var steloperationer av ryggar, höfter och ben.