DEN SISTA TBC-PATIENTEN 70 ÅR

Klicka här och lyssna på intervjun med Elli-Karin som P4 Norrbotten gjort.

Elli-Karin Rosfjäll har lite slarvigt kallats för den sista TBC-patienten. Det är inte helt korrekt. Elli-Karin var det sista barnet som skrevs ut från barnavdelningen på KVK. Året var 1955 och i augusti samma år kunde hon börja i 6:e och sista klassen i Lannavara Nomadskola.

I januari 2013 fyllde Elli-Karin Rosfjäll 70 år. När Elli-Karin var fyra år gammal drabbades hon av TBC i skelettet och fick lämna mamma Kristina och pappa Nils Päiviö i samebyn i Soppero för att resa 200 mil bort, till Kronprinsessan Victorias kustsanatorium för vård. Ingen kunde väl tro att lilla Elli-Karin skulle bli borta från hemmet i åtta år, den där februaridagen 1947 när doktor Englund på Vittangi sjukstuga gav beskedet att hon drabbats av tbc.

Elli-Karin växte upp på Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium (KVK) i Vejbystrand. De första två veckorna fick hon stanna på sjukstugan. Sköterskorna, som tvingade av henne den färggranna samedräkten, talade bara svenska och det förstod Elli-Karin inte ett ord av. På KVK i Vejbystrand delade hon senare sal med 12-13 andra barn. Systrarna var snälla och Elli-Karin tydde sig särskilt till en kvinna som blev hennes "ersättningsmamma", Hillevi Starfelt.

I mars 1947 fick Ella-Karins föräldrar ett brev: "Hon ligger i sin gipsvagga och där är hon så glad. Äter gör hon och har ökat i vikt över ett kilo. Nu förstår hon några ord svenska och kan tala lite."

En enda gång under de åtta åren var Elli-Karin på permission under ett par månader hemma i Soppero. Sedan måste hon återvända till KVK igen. Som vuxen utbildade Elli-Karin sig till arbetsterapeut. Direkt efter examen 1973 blev hon anställd vid Luleå sjukhus som förste arbetsterapeut. Under tio år var hon chef.

– Jag som varit sjuk själv visste hur patienterna ville ha det.
Så här säger 70-åriga Elli-Karin:
– Jag är fostrad av sjukvårdspersonal, jag är en sjukvårdsprodukt. Men det var ett lyckligt liv (på KVK) för jag visste inte om något annat.
– Jag är tacksam för livet, för att mamma och pappa skickade iväg mig så jag blev frisk, tacksam för mitt långa liv. Vem kunde tro att jag skulle få leva så här länge?

Rosenstigen

Jag sölade så gott det gick med att lukta på rosorna i dikeskanterna på väg ner till badet för att inte behöva komma till stranden lika tidigt som de busiga barnen. Där fanns alltid något barn som kastade upp sand i luften och den sanden kunde komma som en regnskur på alla. När dessa regnskurar av sand kom över mig så letade den sig ner mellan gipset och min kropp och det var inte det mest behagliga som kunde hända. Det skavde och var svårt att få bort. Det fanns ingen bandagemästare i världen som skulle kunna tänka sig att klippa bort gipset bara för att rensa bort lite sand, som fanns i det trånga mellanrummet. Därför var stranden inget paradis för mig….men rosorna på vägen dit!

När jag väl kom ner till havet och sanden fick jag öva upp min simultankapacitet. Att samtidigt som jag grävde vattengångar i sanden och byggde sandslott så skulle jag ha ögonen på de värsta busfröna, så att de inte kastade sand. Sådana gånger var det bra att jag hade min starka röst så jag kunde ropa på fröknarna att säga till dem att sluta med det. Ibland var livet inte bara en dans på rosor, men förutom sanden hade jag för det mesta roligt.

När jag senare som vuxen bodde i Luleå blev jag så less på att bokstavera Päiviö för varje individ som skulle veta mitt efternamn. Namnet var felstavat varje gång jag fick ett brev. Jag hade redan fått min son och jag tänkte då på honom. Ska han också behöva bokstavera efternamnet, som jag har fått göra, när han blir vuxen? Och aldrig få ett brev med rättstavat efternamn. Då hittade jag på ett eget namn. Jag tog en ”ros” från vägen ner till havet i Vejbystrand och ett ”fjäll” från trakten där jag föddes. Mitt nya namn blev Rosfjäll.