SÅ FINSADE MAN PÅ KVK
- Sedan långt tillbaka i tiden är det känt att blotta vistelsen vid havet utövar ett välgörande inflytande på skrofulösa individer.
Det var grunden till att KVK förlades i havets närhet med solljus
och havsluft. Men inte heller i Vejbystrand lyste alltid solen, och
det behövdes därför också konstgjort solljus i vården på sanatoriet.
År 1920 fick KVK de fem första finsenlamporna, som under 1920-talet
ökades till 22 stycken. Två f.d. verkstadslokaler i källaren togs i
bruk för den nya finseninstallationen, eller ”ljusbadet” som det
kallades. Rumshöjden var tillräcklig och ventilationsanordningen
fungerade utmärkt för ändamålet. Utrustningen användes långt in på
1940-talet.
En patient berättar:
- Vi fick ”finsenbehandlingen” varje vecka på vintern. Vi gick till
stora byggnaden med en handduk i handen och ner i källaren, där det
fanns två finsen-rum. I det ena var stavarna tjocka, tre och tre i
rad, och i det andra var det smalare stavar, fyra i varje rad.
Stavarna hängde ner från taket. Jag försökte alltid få plats, där
det snart behövde bytas kolstavar, för då blev det ett avbrott och
det var skönt, för vi blev ganska varma. Vi klädde av oss allt utom
underbyxorna, och tog på solglasögon av celluloid. Jag ville gärna
få tag på några, som inte var alltför mörka, minns jag, så jag kunde
se vad som hände runt omkring. Sen kröp vi upp på var sin bårvagn,
som var klädd med något, som liknade gul vaxduk. De blev klibbiga
att ligga på i värmen. Man låg bredvid lamporna, inte under.
När vi började behandlingen på hösten var det inte så länge varje
gång. Sen trappades tiden upp, så det till slut blev en halvtimme på
varje sida. Efter halva tiden vändes vagnarna. Det var ganska drygt
att ligga stilla den där timmen, men vi fick i alla fall prata med
varandra. Efteråt duschade vi, innan vi återvände till
barnavdelningen.
En annan patient minns lukten:
– Jag blev behandlad med finsen och det var en alldeles speciell
lukt. När jag låg där med de svarta glasögonen på luktade det
mycket. Jag tror det var ozon.
Så här berättar en sängliggande patient:
- Två dagar i veckan kördes vi ner i ett mörkt rum i källaren. Först
flyttades vi från sängen till en bår, iklädd i en filt som sveptes
om oss då vi skulle åka hissen ner. Väl nere i finsenrummet
flyttades vi över till en gul vaxduksklädd bår, som kördes in mellan
finsenrören, som såg ut som stora tomtebloss cirka 25 centimeter
långa och 1,5 centimeter i diameter. Det var 4-5 rör på båda sidor
om båren. När vi väl var på plats tändes dessa rör med en spak som
någon av personalen drog i. Då uppstod ett blåviolett sken som gav
ett susande ljud ifrån sig. Jag vill minnas att vi låg så i ungefär
en halv- till en timma varje gång. Efter den tiden var man
ordentligt svettig och vi som inte fick stödja på benen måste
personalen tvätta med frottéhanddukar. För de övriga fanns det
dusch.
Man kan kanske kalla finsen för ett dåtida solarium?
Niels Ryberg Finsen
Niels Ryberg Finsen föddes den 15 december 1860 i Thorshavn på Färöarna. Hans far var av isländsk härkomst och hette Hannes Steingrim Finsen.
I skolan var Niels inte särskilt duktig. En rektor
berättade:
- Han var en mycket trevlig pojke, men hans talang var
inte stor och han saknade nästan helt energi.
1882 reste Niels Finsen till Köpenhamn för att studera medicin och han tog sin examen 1890. Trots dåliga studentbetyg blev han Prosector Anatomiae vid Chirurgisk Akademi i Köpenhamn, där han arbetade fram till 1893.
1892 gifte sig Niels med Ingeborg Balslev, dotter till biskopen i Ribe. De fick 4 barn.
Universitetet i Köpenhamn lät emellertid inte Finsen fortsätta sina studier om ljusterapins positiva effekter. Han startade då ett eget institut med hjälp av privata finansiärer. En rik dansk industriman satsade mycket pengar, delvis p.g.a. att han själv haft tbc som barn, och 1896 stod Finsens Medicinske Lysinstitut klart.
Redan tidigt 1880-tal började Niels Finsen känna av sin leversjukdom. Besvären tilltog med åren. Han fick hjärtproblem, blev allmänt svag och mer och mer invalidiserad. De sista åren tillbringade han i rullstol.
Lånade hustruns öra
Hans sjukdom var på sätt och vis orsaken till att han konstruerade finsenlampan. Med anledning av sin trötthet började han studera ljusets inverkan på människor.
- Jag var mycket trött och bodde i ett hus som vätte mot norr. Skulle jag må bättre om jag fick lite mera sol? Jag började studera hur djuren sökte sig till solen och blev övertygad om solens goda inverkan. Därför började jag vistas i solen så mycket som möjligt.
Niels Finsen hade under en tid studerat hur smittkoppor behandlades framgångsrikt med rött ljus. Så småningom kunde han konstatera att koncentrerade ljusstrålar hade en positiv inverkan på hudtuberkulos (lupus vulgaris).
Hustru Ingeborg ”lånade” villigt ut sitt ena öra till olika typer av ljusexperiment. Men Niels gjorde även experiment på sig själv. Han målade med tusch på insidan av underarmen en 6 cm bred rand. Sedan satt han i solen i 3 timmar. När han senare tvättade sig kunde han konstatera att huden under den svarta tuschen var vit, medan huden runtomkring var röd.
Niels fortsatte experimenten, nu med glasskivor och plattor av bergkristall, som han satte fast på huden och lät belysa med sol. Han använde t.o.m. en typ av salva, som skyddade mot solens strålar. Niels var säkert en av de första som använde ”solkräm”.
Ett brev som kom att betyda mycket
I augusti 1892 fick Niels ett brev från sin hustru, ett
brev som skulle betyda väldigt mycket. Hustrun skrev:
I Ribe Avis står en artikel om det elektriska ljusets
inverkan på människan. När det är brist på sol kan man
väl använda elektriska bad? Men det är ju inte lika
billigt.
Nu var Niels Finsen inne på rätt spår. Han började på allvar bygga sin kolstavslampa, som senare fick namnet finsenlampan.
Niels Finsen var en naturbegåvning och stod därför i motsättning till den mera etablerade teoretiska vetenskapen. Som lite av en ”self-made man” accepterades han inte av professorerna i landet. Niels å sin sida hade inte mycket till övers för de läkare som skrev teoretiska avhandlingar helt i karriärsyfte.
Finsen kunde med sina tekniska kunskaper och sin
fingerfärdighet förfina såväl kylningen som optiken i de
kolstavslampor som användes i ljusterapin.
År 1895 behandlas den första tbc-patienten med en
prototyp av en kolstavslampa.
Första gången den nya ljusbehandlingen mot hudtuberkulos
presenterades var på läkarföreningens årsmöte i
Fredricia 1897. Där visade Finsens närmaste medarbetare
fotografier av patienter före och efter behandling. Nio
patienter fördes fram liggande under finsenlampor. Dessa
måste kopplas direkt till elnätet på ortens
järnvägsstation, det enda ställe där det fanns
tillräckligt med ström för de energikrävande lamporna.
På 11:e världsutställningen i Paris år 1900 byggdes ett
särskilt Finsen-rum upp i den danska montern.
Niels Finsen var nu känd i hela världen. Mellan åren 1898 – 1900 besökte över 1000 läkare från alla världens hörn Niels Finsen på hans institut i Köpenhamn.
Han blev professor 1898 och fick Dannebrogsorden året efter.
Finsen arbetade hela tiden mycket intimt samman med sina medarbetare och skapade Danmarks första egentliga vetenskapliga team.
Första dansk som fick nobelpriset
När Niels Finsen i oktober 1903 fick beskedet från
Nobelkommittén att han skulle få nobelpriset för sina
upptäckter inom ljusterapi, utbrast han:
- Då är det fastlagt att den är dansk!
Egentligen skulle Robert Koch haft nobelpriset det året. Han stod i tur efter att ha isolerat tuberkel-bacillen, men nobelkommittén tog hänsyn till Finsens dåliga hälsa.
Niels Ryberg Finsen dog den 24 september 1904.
Utan tvekan inspirerade Niels Finsen, med sitt tal om solens nyttiga inverkan, många danskar till friluftsliv och strandliv. Men det var nog aldrig Finsens mening att man sommartid skulle ligga timme efter timme, dag ut och dag in, på stranden och låta sig stekas av den kraftiga solen.
Ljusbehandlingen med finsenlampor upphörde efter andra världskriget, när medicinen mot tbc kom.
Patentritning över finsenlampan