Bakgrund

Idén med barnkolonier kom från Schweiz för över hundra år sedan. Ett sundhetsalternativ till industrialismens hälsovådliga miljöer skulle skapas för bättre folkhälsa. Utanför städerna uppfördes barnkolonier som under sommaren tog emot skolbarn, företrädesvis från mindre bemedlade familjer i stadsmiljö.

Starten

Den första barnkolonin i Sverige organiserades 1883 för att erbjuda stärkande sommarvistelse åt tuberkulösa och undernärda barn. Det var Tyska skolan i Stockholm som sände ut ett tjugotal barn. Året därpå tog lärarinnan Agnes Lagerstedt med sig 18 barn på en två månader lång skärgårdsvistelse som lovordades i pressen. 1885 bildades en förening för Stockholms skollovskolonier och koloniidén spreds över landet. I Malmö bildades 1892 en förening för anordnande av skollovskolonier och därmed lades grunden för koloniverksamheten i Skåne. Många bönder i vårt närområde nappade på idén och såg möjligheten att dryga ut lantbrukets inkomster på detta sätt. Ofta hade de redan tillräckligt stora utrymmen för att kunna ta emot en grupp på cirka 15 barn.

Verksamheten

Vistelse vid en barnkoloni innebar rutiner och en strukturerad organisation; ofta med väckning, måltider och läggning som fasta hållpunkter. Däremellan fanns det tid för bad, lek och olika aktiviteter. Barnen skulle hämta nya krafter under sommaren samtidigt som deras uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet. I början av 1900-talet var tiden uppdelad i arbetstid och lektid. Under arbetstiden skulle flickorna lära sig hushållsarbeten och pojkarna utomhusarbeten. Arbetsinslaget togs bort genom statliga direktiv 1954. År 1936 publicerade Statens fattigvårds- och barnvårdsinspektion "Råd och anvisningar för anordnande av sommarkolonier" och 1945 blev Socialstyrelsen tillsynsmyndighet för kolonierna och utgav råd för verksamheten. Genom sommarkolonierna kunde stadsbarn i filantropisk anda "få njuta av landtlifvets behag och nöjen, medan deras eljest sannolika öde blivit att i stadens kvalm se feriedagarna gå förbi utan att lämna något stänk av rosors färg på deras bleka kinder." Läkarundersökningar gjordes före och under vistelsen, bland annat för att se hur mycket barnen ökat i vikt. Uppgifter om viktökningar intar en central plats i koloniernas verksamhetsberättelser. Den personliga hygienen var också viktig och särskild tid för tvättning fanns i allmänhet avsatt på morgnarna. Avlusning med sabadillättika hörde till, liksom att pojkarna kortsnaggades. Ordningsföreskrifterna var omfattande; till sin utformning inte sällan rigida, men det var inte alltid de efterlevdes. Det var till exempel vanligt att kolonibarn inte fick ringa hem, endast ta emot samtal. Även om det var många regler att följa blev det en hel del hyss på kolonierna. Man till exempel tjuvkikade på dassen, anordnade pruttävlingar i sovsalarna eller hade kuddkrig.

Plats och miljö

Kolonierna skulle om möjligt placeras på lugna platser i lantlig miljö där det fanns möjlighet för lekar och andra fritidsnöjen. Lokaliseringen skulle även vara hälsosam. Havsbaden och den friska, rena luften ansågs särskilt välgörande och stärkande, men naturens skönhet var också betydelsefull. Den vackra naturen i kombination med utevistelse skulle vara fostrande; en sund själ i en frisk kropp. I möjligaste mån skickades barn från kusttrakter inåt landet, till skog och sjö, medan inlandsbarnen skickades ut till kusten. Barnkolonierna låg ofta relativt nära hemorten, men kunde ibland vara belägna på längre avstånd. Särskilt i nordvästra och sydvästra Skåne anlades flera kolonier efter Socialstyrelsens riktlinjer. I vårt närområde anlades 15-20 kolonier. Några från så avlägsna landskap som Västmanland och Dalarna.

Kolonibyggnader

Byggnaderna bestod av stora sovsalar och ljusa, luftiga rum för barnens lekar. Pojkar och flickor hade skilda sovsalar och tvättrum. Byggnaderna uppfördes vanligtvis med trä som byggnadsmaterial på en generös tomt som tillät olika uteaktiviteter. Rummen skulle vara rymliga så att sängarna kunde placeras med ett mellanrum som i möjligaste mån förhindrade infektioner, men ändå trivsamma och ha "en viss hemkaraktär". Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion hade tagit fram typritningar i samarbete med Kungl. Medicinalstyrelsen och "en på området sakkunnig arkitekt". Byggnaderna fick enligt dessa inte vara avsedda för fler än 30-35 barn med hänsyn till infektionsrisk och barnens behov av individuell vård och tillsyn. De skulle vara byggda i ett plan för att underlätta arbete och övervakning. Från 1946 fick de statliga direktiven ökad betydelse. Socialstyrelsen kunde dra in bidraget till de kolonier som inte uppfyllde de uppsatta villkoren. Detta gav upphov till en mängd konflikter mellan ideologiska mål och faktiska villkor. Många av de äldsta kolonierna önskade av denna anledning bygga nytt efter nödåren under andra världskriget. Man ville ha byggnader speciellt inredda för sitt ändamål och motsvarande tidens krav i fråga om hygieniska anordningar och köksteknisk utrustning.

Finansiering

Barnkolonierna finansierades på olika sätt, bland annat av fackliga organisationer. Barnens Dag Förening bildades 1909. Den bedrev dels barnkolonier i egen regi, dels lämnade bidrag och råd till dylik verksamhet. Föreningar mot tuberkulos samlade in medel och 1936 bildades Stiftelsen Solstickan, som hade till syfte att stödja verksamheter för barn. Även pengar från försäljning av förstamajblomman gick till kolonier. De drevs alltså med varierande grad av ideellt arbete, välgörenhetsinsamlingar och årliga anslag från kommuner, kyrkor, landsting och staten. Bidrag till nybyggnation eller ombyggnad kunde sökas hos Allmänna arvsfonden om vissa krav på inom- och utomhusmiljön uppfylldes. Från 1948 blev kommunernas barnavårdsnämnder skyldiga att bidra med medel till ferieresor för barn.

Social ingenjörskonst

Ansvarsfrågan debatterades häftigast på 1930- till 1950-talet då tilltron till statliga ingripanden och social ingenjörskonst var som störst. Kolonivistelse skulle inte ses som en allmosa, utan en rättighet för alla barn. Det kunde till och med vara önskvärt att barn skickades till koloni där de skolades att bli goda medborgare i det svenska mönstersamhället. Barnuppfostran var en viktig fråga, så viktig att den inte kunde lämnas helt åt föräldrarna. Det behövdes experter. Staten skulle genom Socialstyrelsen bli en garant för att alla barn hade rätt till "det goda sommarlovet." Göta Rosén var avdelningschef för Socialstyrelsens barnavårdsbyrå 1942-71 och det var hon som från 1945 fick barnkolonierna på sin lott. Hon ägnade många somrar åt att resa runt och inspektera barnkolonier. Det fanns knappt en koloniföreståndare som inte kände henne. Många kolonier fungerade bra, andra tvingades minska barnantalet eller bygga isoleringsrum. En del kolonier fungerade så dåligt att de tvingades lägga ner verksamheten.

Avveckling

De stora barnskarorna på 1940-talet gjorde att efterfrågan på barnkoloniplatser ökade i slutet av decenniet och under 1950-talet. Samtidigt tonades de medicinska aspekterna ned. I Socialstyrelsens anvisningar från 1954 påpekades det att koloniernas viktigaste uppgift var att ge barnen miljöombyte och rekreation. Men man påpekade också att "kolonivård" kunde vara förenad med risker för barnens psykiska utveckling och hälsa. Onekligen en omsvängning i vilken grupplivet sågs som något nästan hotfullt. Denna inställning bör ha bidragit till den stora avvecklingen av antalet barnkolonier under 1960- och 70-talen. Begreppet koloni fick för många en negativ betydelse eller förknippades med föråldrad välgörenhet. Behovet av kolonier var under 1960-talet föremål för debatt. En grupp experter ansåg att ett stort antal barn "vantrivs och blir missanpassade på kolonier av konventionell typ". 1960 fanns det 581 barnkolonier i landet; tio år senare hade antalet minskat till 372. Sedan dess har antalet minskat än mer. Nu finns endast en bråkdel kvar, som i huvudsak bedrivs i kommunal regi. Flera av de föreningar som tidigare bedrev barnkolonier finns inte kvar. De ökade driftskostnaderna har också bidragit till avvecklingen.

På koloni i Magnarp 1933

Det var fortfarande vanligt att bondgårdar och andra som hade plats och möjlighet kontrakterades för barnkoloniverksamhet vid denna tid. Ramnäs kommun i Västmanland hade t.ex. anlitat "Niklasa Nils" och hans familj på en gård i Magnarp som värdar för detta sommaren 1933. Sonja Magnusson (gift Jansson), från den lilla byn Västervåla norr om Ängelsberg, hade under sitt första skolår befunnits klen och led av luftrörskatarr. Skolläkaren ansåg att frisk luft med Jod i vore bra för henne och tillsammans med en annan flicka fick hon ta tåget söderut. Det var inte lätt för familjerna att ta avsked av dem på stationen. Säkert fälldes en och annan tår.

- Jag kommer inte ihåg om vi hade en vuxen ledsagare, men det måste vi haft för att klara tågbyten och annat, berättar Sonja.
- Vid uppehållet Göteborg fick vi varm choklad och wienerbröd, som jag aldrig ätit förut, men det var gott!
- Sen klev vi på 3:e-klassvagnen mot Malmö som hade hårda ribbade träbänkar. Efter en stund kurade vi ihop oss och sov en stund på dem trots allt.

De gick av på Vejbyslätts station och blev hämtade med bil till gården några kilometer bort. Det stora äventyret började på allvar. De var 5-6 flickor som fick bo i ett rum på bottenvåningen i boningshuset. Pojkarna var ungefär lika många och bodde på övervåningen. Man hade potta under sängen och tvättade sig om morgnarna ute på gårdsplanen, där träbänkar med emaljerade handfat stod uppställda. Utedasset var beläget i en separat byggnad. På andra sidan gårdsplanen fanns ett uthus som tjänade som matsal. Disciplinen var hård och Sonja längtade hem till att börja med. Hon hade svårt att förstå den skånska dialekten, men det var roligt att gå till stranden för att bada även om det var ganska långt. Först var det att traska uppför gårdsvägen till Kritianssons affär vid landsvägen, sedan ett stycke längs den till höger, innan man gick nedför den smalare vägen till stranden. Sträckan är dryga kilometern. Nils son och dotter brukade följa med till stranden som ledare. Sonja lärde sig att simma den sommaren och blev solbränd. Efter 6 veckors vistelse var hon brun som en nötkärna. Vid hemkomsten trodde hennes mamma att hon var smutsig om halsen. De badade i havet så ofta vädret tillät, men annars var hygienen bristfällig.

- Jag kan inte minnas att vi tvättade håret i varmt vatten en enda gång under tiden jag var där! Ändå fick jag inte löss, men det fick jag året därpå när jag och min kusin var på koloni i Åsa i Halland. Då behandlades vi med sabadillättika.

På söndagarna kunde det bli en liten utflykt i närområdet. Sonja fick ofta åka bak på Nils cykel. Ibland tog man sig till Björkhagen genom skogen och hade picknick på någon äng. Att gå till järnvägsstationen var också en utflykt. Det var spännande att se tågen komma och gå med alla människor som steg av och på.

- Det var jättelångt dit! Vi gick längs vägar som kantrades av åkrar med vajande säd som var högre än oss, minns Sonja.

Hon blev bekant med flickan i granngården, som brukade komma på besök för att leka. Då kunde det hända att Sonja plockade fram skokartongen med godis, som hon fått sig tillsänd av gammelmormor. Det var dock riskfyllt, eftersom alla då ville vara med och smaka. Sådan lyx var nämligen sällsynt.

- Men en gång, när vi var på väg hem från stranden, hittade jag en femöring bland kullerstenarna utanför affären och den köpte jag godis för direkt, skrattar Sonja.

Hon råkade ut för falsk angivelse från en avundsjuk flicka, som kanske inte blivit bjuden. Sonja beskylldes för att ha sparkat på en byrålåda och fick rumsarrest för det.
Annars är det sammanfattningsvis mest positiva bilder av kolonivistelsen som Sonja kan vittna om.