Blåsmusiken

Blåsmusiken kring förra sekelskiftet

Mot slutet av 1800-talet skedde i Sverige en allmän samhällsomvandling, som var både teknologisk, politisk, social och ekonomisk. Förändringarna i samhället ledde till att det uppstod nya livs- och kulturmönster. Gränserna mellan landsbygd och stad luckrades upp och den borgerliga kulturen började förmedlas till de lägre samhällsskikten.

Under 1800-talets sista decennier växte det fram ett stort antal blåsmusikkårer över hela landet. Förebild för dessa var egentligen militärmusikkårerna, men att just blåsmusiken blev så populär hade flera orsaker. Vid denna tiden kom det in nya strömningar och idéer från det övriga Europa, främst från England och Tyskland. I dessa länder hade blåsmusiken blivit väldigt omtyckt och var en musikform på modet.

I de svenska städerna hade det börjat bildas musiksällskap, men på landsbygden och i de mindre orterna fick man inte ihop tillräckligt med folk, utan man fick nöja sig med mindre ensembler. Blåsinstrumenten lämpade sig just för sådana små orkestrar.

Under denna tidsperiod blomstrade också folkrörelserna. Arbetare- och nykterhetsföreningar bildades över hela landet och även skarpskytterörelsen etablerade sig. Skarpskytteföreningarna verkade till en början under militära former med truppexercis och marscher, men övergick så småningom till att bli rena skytteföreningar. Många av de här olika föreningarna bildade egna musikkårer. En musikkår skänkte glans åt föreningen och hjälpte till att väcka intresse för dess verksamhet och kanske även att locka nya medlemmar. Med hjälp av musikkåren kunde man också anordna danser, basarer och fester och därigenom få lite extra inkomster till föreningen. Vad beträffar skarpskytterörelsen fanns det ju dessutom ett behov av musik vid marscher och övningar.

Det blev också vanligt att man bildade musikkårer vid bruken och större industrier. Så skedde till exempel vid gruvorna i Billesholm, Bjuv och Höganäs.

Brunnsmusik som utfördes av mässingssextetter eller blåsoktetter vid hälsobrunnarna var en annan musikform som blev väldigt populär vid denna tid.

Men det förekom även mer spontana orkesterbildningar utan anknytning till någon förening eller industri. Detta var speciellt vanligt på landsbygden. Utanför städerna fanns inte något nöjesutbud för ungdomen, utan man fick själv anordna sina danser och festligheter. Fram till nu hade dansmusiken varit ganska enkel och mest bestått av någon eller några fioler och kanske ett dragspel. Nu när mässingsinstrumenten började bli populära väcktes landsbygdsungdomarnas intresse för denna musiktyp. Oftast var det militärmusiker från något närliggande regemente som åkte runt och lärde bygdens ynglingar att spela.

Det var relativt lätt att lära sig spela blåsinstrument – en nybildad musikkår kunde ganska snart börja framträda med en till att börja med liten och enkel repertoar.

Det mesta av dansandet på landsbygden ägde rum utomhus, vilket gjorde mässingsblåsinstrumenten speciellt lämpade. De hördes ju mycket bättre än vad de mer ljudsvaga fiolerna hade gjort.

Det är alltså denna typ av orkestrar som bildades här i trakten vid tiden kring förra sekelskiftet. På 1910-talet fanns det blåsorkestrar bl.a. i Vejby, Förslöv, Hov, Grevie, Mäsinge, Båstad, Hjärnarp och naturligtvis Ängelholm. I de flesta fall rörde det sig om mässingssextetter.

Barkåkra musikkår

1907 invigdes Stora Hults nya dansbana. Den var belägen strax öster om korsningen Förslövsvägen – Stora Hultsvägen. Banan byggdes och drevs av några musikintresserade Vejby- och Hultabor, som ungefär samtidigt bildade sextetten Barkåkra musikkår.

Musikkåren bestod av byggmästare Albert Jönsson från Stora Hult, som spelade Ess-kornett, pensionatsinnehavaren Albert Karlsson från Vejbystrand på B-kornett, Janne Christiansson från Förslöv på tenorbasun, Janne Jönsson från Hult på tenorhorn, vaktmästaren på KVK, Gustav Persson, på althorn och Gustav Nilsson från Vejby på bas.

Janne Jönsson (och förmodligen några av de andra i orkestern) lärde sig spela av en militärmusiker från Helsingborg, som åkte runt och undervisade. Janne Christiansson, som vid denna tid arbetade vid tegelbruket i Ängelholm, fick musikundervisning av folkskolläraren Johan Peter Hagelqvist. Denne var den ende i Ängelholm som under flera decennier undervisade elever på blåsinstrument. Han ledde också en musikkår i Ängelholm, där Janne Christiansson var med och spelade.

Repertoaren bestod till största delen av danser som var populära vid den här tiden, det vill säga vals, polka, mazurka, galopp, rheinländer och hambo. Ibland spelade man också utdrag ur operor och operetter. Det var inte så vanligt med tryckta noter, utan man lånade av andra musikkårer och skrev av. En del av Barkåkra musikkårs notmaterial är troligen avskrifter av noter som man lånat av den militärmusiker som undervisade dem. Eftersom det i kårens notböcker återfinns några melodier som är komponerade och arrangerade av J. P. Hagelqvist, så har man förmodligen lånat noter även av Hagelqvistska sextetten eller musikkåren i Ängelholm.

I början av 1920-talet köpte Barkåkra Musikkår in ett antal av de tryckta s.k. Norrköpingshäftena. Dessa häften som utgavs av A. Th. Nilssons musikaffär i Norrköping, innehöll populära melodier arrangerade för mässingssextett.

1916 såldes ”Hultabanan” till Edvin Andersson i Förslöv, och flyttades till det som senare blev Åselid. Barkåkra musikkår fortsatte dock att spela, nu med Kalle Thydell från Grevie på trummor. Man var flitigt engagerade på olika dansbanor i trakten, bl.a. i Grevie, Ryet och Ängalag, och även på skytteföreningens fester i Björkhagens skyttepaviljong.
Ett uppskattat inslag var när man första maj varje år spelade för personal och patienter på Kronprinsessan Victorias kustsanatorium (KVK).

Under 1920-talets första år uppstod meningsskiljaktigheter i musikkåren och Albert Karlsson lämnade densamma. Han efterträddes av Edvin Andersson från Förslöv och Edvins då endast 10-årige son Hugo fick komma med och spela trummor. Ungefär samtidigt slutade Gustav Nilsson och bastuban övertogs av Konrad Lindgren, som flyttat till Vejbystrand från Hasslarp.

Mot slutet av 1920-talet upplöstes Barkåkra musikkår. En av anledningarna lär vara att flera av musikanterna började få dåliga tänder och därför inte längre kunde traktera sina instrument.

Den ”moderna” dansmusiken

Under 1920- och 1930-talen ändrades dansmusikens karaktär och blev mer jazzinfluerad. Mässingsinstrumenten kunde inte åstadkomma den rätta ”swing”-känslan och blåsorkestrarna som tidigare spelat konsert- och dansmusik ersattes av orkestrar som spelade modern dansmusik.

Vejbystrands musikkår – ”Vejbypojkarna”

I september 1939 samlade Svante Nyhlén ett gäng tonårspojkar från Vejbystrand, som var intresserade av att lära sig spela. Till en början fick de låna ihop instrument, bland annat från Barkåkra musikkår. Av dem fick man också låna noter. Svante Nyhlén hade även med sig en del noter från sin tid som restaurangmusiker.

Efter flitigt övande fick de så ihop en orkester, som bestod av följande unga musikanter:
Svante Nyhlén, altsax
Ture Börjesson, altsax
Sture Lindqvist, kontrabas
Gunnar Lindqvist, trumpet
Nils-Erik ”Ecke” Jansson, trumpet
Bertil Lundblad, trombon
Sixten ”Sigge” Larsson, baryton
Sven Johansson, tenorsax
Anders Trädgård, trummor

De kallade sig först Vejbystrands musikkår, men fick senare det lite moderna namnet ”Vejbypojkarna”. Våren 1940 åkte ungdomarna iväg till Halméns musikaffär i Helsingborg och införskaffade två begagnade trumpeter, en trombon, tre klarinetter, en baryton, en begagnad tenorsax, en begagnad altsax samt ett trumset. Allt detta kostade 2500 kronor och för att kunna genomföra köpet var man tvungen att ta ett banklån. Ungdomarna fick sina föräldrar att skriva på lånet och när man visade upp pappret på banken utbrast banktjänstemannen imponerad:
- Med de namnen skulle ni kunna få låna till att köpa hela Vejby!
Lånet betalades sedan av genom att var och en av orkestermedlemmarna betalade av en krona i veckan, en nog så tung utgift för de unga männen.

Den 1 maj 1940 hade ”Vejbypojkarna” sitt första framträdande och förstamajspelningarna fortsatte man med de kommande åren. De började på KVK klockan 7 på morgonen, för att sedan mellan klockan 9 och 10 spela i Solbackens trädgård och från Larssons balkong på Byvägen.

”Vejbypojkarna” brukade också spela när det var fest på Italienska ängen. Då hade man först konsert en timme på eftermiddagen och spelade sedan till dans på kvällen. Andra ställen där man kunde dansa till ”Vejbypojkarna” var Grevieparken, Vejbyparken och Lugnsbacken i Vantinge.

”Vejbypojkarna” upplöstes i slutet av 1940-talet, men några år senare började några av medlemmarna att spela i den då nybildade Östra Bjäre Musikkår i Förslöv.

PRO:s blåsorkester

1998 samlades några av ”Vejbypojkarna” igen på initiativ av Nils-Erik ”Ecke” Jansson hemma i dennes uterum. Den nya orkestern bestod till en början av ”Ecke”, Ture Börjesson, ”Sigge” Larsson och Sven Johansson, men strax tillkom även Bertil Lundblad samt Börje Bengtsson från Skälderviken och man bildade en studiecirkel inom PRO. Det första riktiga framträdandet blev på Valborgsmässoafton år 2000 vid hamnrestaurangen i Vejbystrand.

Under åren som följde kom det till några nya medlemmar, medan andra försvann. PRO-orkestern tog sig namnet ”Vejby Blås”. Orkestern är numera nerlagd.