ETT MILJÖVÄNLIGT KVK
I dagens debatt talar vi ofta om miljön. Att det vi gör ska belasta vår jord mindre än ifall vi valt ett annat alternativ.
På Kronprinsessan Victorias kustsanatorium var man i många fall miljövänlig, förmodligen utan att veta om det. Ibland för att det fanns få icke miljövänliga alternativ att tillgå. Eller så satte ekonomin begränsningar för vad man kunde göra.
Närodlat
Redan tidigt var det viktigt för sanatoriet att odla egen frukt och egna grönsaker.
Åren 1904-05 planterades 48 dvärgfruktträd i sanatorieområdets södra del. Ett område på 0,86 ha alldeles intill förvärvades för 868 kr och en del plöjdes upp för potatisodling. 1905 blev en större del beredd till köksträdgård och gav goda skördar av potatis och grönsaker.1907-08 fortsatte man att plantera fruktträd och den del av Lindqvists jord som var odlad, gjordes om till köksträdgård.
1914 omvandlades ”vildmarken” i söder till en välordnad park där bl.a. fruktträd planterades.
1915 köptes ytterligare 2,1 tunnland mark, och på denna anlades koloniträdgårdar för patienterna.
När man 1922 i anslutning till huvudbyggnaden byggde friluftsbalkongen så bildade den tillsammans med andra byggnader en fyrkantig gårdsplan som var väl skyddad för vindar och fick rikligt med sol. Dit fördes matjord och en trädgård anlades.
1930 fick grisarna ett nytt hus och intill dess södra fasad mot köksträdgården byggdes ett lika långt växthus, 11,45 x 3 meter.
Senare uppodlades hela området bakom underläkarvillan för främst grönsaker. I sluttningen österut gränsande mot Nilssons handelsträdgård och "Jannesa backe" fanns en stor fruktträdgård. Ett växthus var sammanbyggt med garaget som låg intill underläkarvillan. Långt in på 1970-talet fanns fortfarande flera trädgårdsmästare anställda och odlingarna var igång.
Bröd
Under sanatoriets första år bakades eget bröd i så stor utsträckning detta var möjligt. Från år 1916 inreddes ett bageri i källaren under köksbyggnaden och allt bröd för patienter och personal bakades där.
Senare, när egna bageriets kapacitet inte räckte till, köptes bröd från Verner Nilssons bageri i Vejbyslätt.
Lokala råvaror
Det var inte bara bröd som köptes lokalt. Även mjölk, bl. a. fettrik sådan från Ängeltofta.
Också fisk från fiskarna i hamnen, naturligtvis. Dr Ernst Lindahl bidrog med pengar till ombyggnaden av Vejbystrands hamn, för att säkerställa att färsk fisk skulle finnas på nära håll.
Grisuppfödning
Redan tidigt började man med grisuppfödning. 1921 utvidgades och reparerades svinstallet så att tio svin kunde samtidigt uppfödas.
1930 stod ett nytt hus för 30 grisar färdigt, 11,45 x 3 meter.
På 1950-talet hölls grisar i tennisklubbens nuvarande klubbstuga. Grisarna utfordrades med matrester från kök och matsal. När sedan svinstian inte fanns längre togs matresterna om hand av en av vaktmästarna, som hade egna grisar.
Höns
Under de första åren såldes avfallet från köket till bybor som hade egna djur. Men1906, då
avfallet betalades med så lite som 1 kr 50 öre per månad, inreddes ett hönshus där annexet
(KVS-museet) nu står och en plan intill detta hus inhägnades med ståltrådsnät och några höns
inköptes och ditsläpptes 1 april. När sedan annexet byggdes flyttades hönshuset.
1925 byggdes ett nytt större hönshus.
Uppvärmning
Uppvärmning skedde med ved, men även med kol.
Nästan all ved som behövdes för uppvärmning av kustsanatoriet togs de första åren från avfall ur den egna skogen, där gallring och uppröjning gjordes varje år för att få bättre växtlighet.
1914 konstaterades att sanatoriet inte behövt skaffa ved utifrån sedan flera år. Gallring plus inplantering förvandlade skogen till en välordnad park med bl.a. ek och björk.
Åtgärder vidtogs även för att uppvärmningen skulle vara så effektiv som möjligt. 1915 vinterbonades korridoren mellan hus nr 1 och 2 som hade tunna väggar och stora fönster och det resulterade i en avsevärd värmebesparing. Även överläkarvillans veranda blev försedd med fönster och dörrar av samma skäl.
1922 sattes värmeelement (radiatorer) in i flera lokaler och man fick mycket bättre utbyte av kolförbrukningen.
1934 skrev man så är i årsberättelsen: ”Den genom expropriation förvärvade skogen ter sig nu som en vacker park efter de senaste årens gallring och upprensning. Allt som därav kunnat användas i ångpannorna har utnyttjats. Även något virke har kommit därifrån.”
Återvinning
Det var viktigt att ta till vara på allt som gick att ta till vara på. När ligghallen monterades
ner användes virket till att uppföra ett vagnslider på stallgården.
Gödsel från stallet användes som gödning i trädgården.
Eget vatten
Sanatoriet var länge självförsörjande vad gäller vatten.
År 1906 sattes utanför köksgaveln en pump med ledning från den närbelägna brunnen, detta för att
spara på det filtrerade vattnet i de inre ledningarna och istället använda vatten direkt från
brunnen till skurning, sköljning etc.
Sex år senare grävdes ännu en brunn. 1915 köptes mer mark och då förvärvades en källa, som man trodde skulle räcka för all framtid.
Men tio år senare krävdes mer vatten och 1925 förvärvades Magnarps källa. En vattenledning drogs från källan till sanatoriet och halvvägs byggdes ett vattentorn.
Nu började man på sanatoriet tillverka eget mineralvatten, s.k. victoriavatten.
Från 1931 tillverkdes allt mineralvatten för eget bruk på sanatoriet, vilket var en god besparing. Snart gick tillverkningen så bra att victoriavatten kunde säljas på byn.
Ett samhälle i samhället
Sanatoriet var självförsörjande i många bemärkelser. Man hade egen maskinavdelning med
panncentral. Det fanns eget snickeri, måleri, skomakeri, bandageverkstad, bokbinderi, telefonväxel,
kök, tvätt, skola mm. Alltså "ett samhälle i samhället".
Allt drift- och underhållsarbete utfördes av de interna avdelningarna. Patienternas behov av
bandage och övrig ortopedteknik, skolundervisning, sjukgymnastik och terapi skedde också inom
sjukhusområdet. Dessutom fanns egen röntgenavdelning, operationssal och tandläkarmottagning i huset.
Och korsetterna syddes internt.
I och med att verksamheten vid sanatoriet gick över till landstinget i början av 1970-talet försvann dessa funktioner successivt.