TVÅ VIKTIGA NOBELPRIS FÖR UPPTÄCKTEN AV TUBERKULOSBACILLEN OCH DEN MEDICINSKA BEHANDLINGEN DÄRAV

Robert Koch löste tuberkulosens gåta

För cirka 10.000 år sedan ändrades livet för människan. Vi skaffade oss nötkreatur. Kontakten mellan dessa och oss människor gjorde det möjligt för en helt ny bakterie, Mycobacterium tuberculosis, att smitta ner en helt ny art, nämligen oss människor.

TBC-bacillen har fram till våra dagar orsakat mer kroniskt lidande och död än någon annan mikroorganism. Man har uppskattat att under vissa perioder inte mindre än 1/3 av jordens befolkning led av ”den vita pesten”.

Efter en långsam start kom Sverige i början av 1900-talet att ligga långt framme vad gäller bekämpningen av tbc, genom byggandet av sanatorier och en framsynt inställning till förebyggande åtgärder. Långt före det att läkemedel mot TBC fanns gick också dödligheten ner i takt med att levnadsvillkoren förbättrades. Åtgärderna mot tuberkulos spelade stor roll i början av 1900-talet för ökningen av medellivslängden i landet.

Redan år 1882 hade Robert Koch (1843 - 1910), som arbetade som landsortsdoktor i Tyskland, upptäckt tuberkulosbacillen. Koch hade fått ett mikroskop i födelsedagspresent av sin hustru, något som hon enligt uppgift senare ångrade. För från detta ögonblick var hennes make fast i vetenskapen. Efter 270 misslyckade försök lyckades det honom att påvisa bacillen.

Robert Koch fick nobelpriset 1905 för sitt banbrytande arbete rörande den bakteriologiska orsaken till bl.a. tuberkulos.

Jörgen Lehmann och Selman Waksman utvecklade effektiva läkemedel mot TBC

Jörgen Lehmann var en dansk läkare och kemist verksam i Sverige, bl.a. som överläkare i Göteborg. I 1943 förutspådde Lehmann, utan att ännu har gjort något experiment, att en medicin, som senare kom att kallas PAS, paraaminosalicylsyra , skulle ha en bakteriostatisk verkan mot tuberkulosbaciller.

Tillsammans med företaget AB Ferrosan i Malmö utvecklade han ett läkemedel som delvis fungerade. Han utprovade det först på sig själv och senare efter kliniska studier vid fem svenska sanatorier kunde man år 1947 visa att PAS hade en bra effekt.

Samtidigt hade biokemisten Selman Waksman i New Jersey, USA, tillsammans med företaget Merck tagit fram ett antibiotikum mot tuberkulos, kallad streptomycin, som lanserades i 1948. Dock var effekten övergående då tuberkulosbacillerna efter en tid blev resistenta mot läkemedlet.

Snart visade det sig emellertid att en kombination av de två läkemedlen gav en långsiktig och positiv effekt för de flesta tuberkulospatienter. Senare tillkom ett tredje antibiotikum INH, isoniazid, i behandlingen.

Detta gjorde att sanatorierna snart inte behövdes längre.

Selman Waksman fick Nobelpriset 1952 för upptäckten av streptomycin. När han fick beskedet om priset skickade han strax ett gratulationsbrev till Lehmann, som han tog för givet att han skulle dela priset med. Så var dock inte fallet. Priset gick endast till Waksman och Nobelkommittén gav inget till Lehmann för hans upptäckt av PAS. Lehmann fick dock många hedersbetygelser och andra medaljer från hela världen.