Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium

Sanatoriet låg i Vejbystrand vid Skäldervikens stränder. Initiativtagare var lasarettsläkaren Ernst Lindahl. Han startade verksamheten i Villa Helena i Skäldervikens samhälle sommaren 1900 med 11 platser för skrofulösa barn. Sommaren därpå ökade man till 15 platser och tredje sommaren till 22 platser. Behandlingen grundade sig på idén att frisk havsluft, sol, kalla och varma saltbad, näringsrik kost och förbättrad hygien stärker kroppens motstånd mot tuberkulosinfektionen.

1901 bildades "Föreningen för skofulösa barns vård". Samma år gav en basar i Malmö en nettointäkt på 70 000 kronor. 10 tunnland av strandallmänningen, Vejby sandplantering, skänktes till föreningen av de 84 delägarna.

1903 var den första byggnaden färdig för vård året om. Den inrymde 40 vårdplatser, administration och kök. Året därpå tillkom en andra byggnad med ytterligare 30 platser samt värmecentral, matsal, biograf och skola.

1910 invigde kronprinsparet huvudbyggnaden i tre våningar med 160 platser och öppet för vårdsökande från hela landet. I östra flygeln fanns operationsavdelning tandläkaremottagning, röntgenavdelning och läkarmottagning. I västra flygeln fanns stora altaner och på stranden en större ligghall, där patienterna vistades i sol och ren havsluft. I källarplanet inrymdes en ljusbehandlingsavdelning med Finsen-lampor, bandageverkstad och senare simbassäng.

Inriktningen var kirurgisk/ortopedisk behandling av tbc i skelettet. Det var vanligt att barnen hade tbc i ryggraden - spondylit. Efter operation fick barnen ligga i gipsvagga i flera månader - ibland år - och därefter använda läderkorsett.

Dr Lindahl var överläkare och styresman fram till sin pensionering 1935. Han efterträddes av dr Gösta Odelberg-Johnson som utvecklade skelettkirurgin, fram till sin död 1948, då dr John Brolin tog vid.

Verksamheten leddes av överläkaren, tillika styresman, tillsammans med husmor och syssloman, samt ytterligare 150 anställda. Antalet vårdplatser var som mest ca 240.

Patienterna transporterades på ett enkelt järnvägsspår från huvudbyggnaden till ligghallen på stranden.

Självförsörjningsgraden var hög med egna frukt- och grönsaksodlingar, bageri, höns och grisuppfödning.

Före läkemedlens tid dog många barn och mindre bemedlade anhöriga hämtade inte hem sitt barn. På dr Lindahls begäran inrättades 1922 en särskild plats på Barkåkra nya kyrkogård för barn som avlidit på sanatoriet. Omkring 200 patienter ligger begravda där.

Radio Victoria var KVK:s egen radiostation för internt bruk installerad i början av 1930-talet. Man sände riksradions P1, hade en grammofon/skivspelare och mikrofon. I önskeprogrammet kunde patienterna få lyssna till sina musikfavoriter.

Förbättrad levnadsstandard och hygien, pastörisering av mjölk, införandet av läkemedel och BCG- vaccination samt smittspårning ledde till att tuberkulosen snabbt avtog från 1940-talet.

Under 1940-talet vårdades ett hundratal krigsbarn/flyktingbarn från Finland och Baltstaterna.

Under 1900-talets första hälft blev polioepidemierna allt större och 1950 inrättades ett hundratal platser för barn och vuxna med bestående förlamningar. Olika gång- och andra typer av hjälpmedel tillverkades i bandageverkstaden. Efter införandet av massvaccination mot polio 1957 avtog nyinsjuknandet dramatiskt inom några år.

Under 1960-talet var KVS ett Rikssjukhus för ortopediskt behandlingsbara, flerhandikappade barn och ungdomar. Rullstolsanpassning var en viktig del av verksamheten. En särskola inrättades 1961 och en för dessa barn speciell pedagogik utvecklades och uppmärksammades internationellt. Vården av barn upphörde i december 1981.

1975 övertog Landstinget hela KVS-anläggningen och inriktningen var nu långvård. 10 år senare flyttades långvårdspatienterna till det då nybyggda sjukhemmet i Båstad och KVS blev utan verksamhet och upphörde att vara sjukhus 1987.

Mellan åren 1988 - 1993 var anläggningen flyktingförläggning. Flertalet flyktingar kom från forna Jugoslavien.

1995 övergick KVS i privat ägo. Åren 2010 - 2012 uppfördes fem höghus med ett 60-tal lägenheter i den forna sanatorieparken. Några sanatoriebyggnader finns kvar inklusive huvudbyggnaden som är ett äldreboende och Annex 1, sedan 2003 KVS-museum.

Styrsö Kustsanatorium

Sanatoriet låg på sydöstra stranden av Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Initiativtagare var barnläkaren Peter Silfverskiöld. Han startade verksamheten i en hyrd stuga sommaren 1890 med tio platser för skrofulösa barn. Denna sommar fick 21 barn behandling, vilken grundade sig på idén att ren havsluft i förening med sol, bad, näringsrik kost och kraftig motion stärker kroppens motstånd mot tuberkulosinfektionen. Flertalet barn blev botade.

1891 bildades "Föreningen för vård av skrofulösa barn vid havskuranstalt" och den första egna paviljongen - en träbyggnad i två våningar - uppfördes vid stranden med plats för 23 barn, men den var öppen endast under sommarmånaderna. Namnet var "Havskuranstalten".

1902 gav en basar i Göteborg en nettointäkt på 71 000 kronor avsedd att delfinansiera en ny sanatoriebyggnad i sten.

1908 invigdes en stor stenbyggnad i fyra våningar med flera altaner och ligghallar. Namnet fastställdes till "Styrsö Kustsjukhus" med 78 platser, öppet året runt och öppet för vårdsökande från hela landet.

Vårdbehovet ökade och ytterligare sommarpaviljonger uppfördes och en större villa, Villa Solvik, inköptes. Den kom att användas bl a som läkarbostad. Till villan hörde även ett hönshus.

Patienterna blev både fler och äldre. Inriktningen var kirurgisk/ortopedisk behandling av tbc i skelettet. Det var vanligt att barnen hade tbc i ryggraden - spondylit. Efter operation fick barnen ligga i gipsvagga i flera månader och därefter använda läderkorsett. Disciplinen var sträng och aktiviteterna strikt schemalagda.

Dr Silfverskiöld var överläkare och föreståndare fram till sin pensionering 1924. Han efterträddes av dr Svante Orell som utvecklade extremitetskirurgin och införde en transplantationsteknik där friska skelettfilspån opererades in i den tbc-skadade skelettdelen vilket stimulerade läkningsprocessen, så kallad självläkning. Efter 10 år efterträddes han av dr John Brolin som var kvar till 1947. Han blev sedan den tredje överläkaren vid KVK, Vejbystrand.

1933 återinvigdes huvudsjukhuset efter omfattande om- och tillbyggnad. Bakom och parallellt med denna låg en nyuppförd byggnad i tre våningar innehållande ljusbehandlingsavdelning med Finsen-lampor, operations- och röntgenavdelning. patientmottagning m m. Anstaltens namn ändrades till "Styrsö Kustsanatorium". Sanatoriet hade nu 141 vårdplatser under hela året och ytterligare 47 under sommaren. Verksamheten leddes av överläkaren, husmor och sysslomannen samt ytterligare ett 60-tal personer.

Det fanns rälsbana - enkelt järnvägsspår - mellan bryggan och samtliga byggnader för transporter på tralla och patientförflyttningar.

Självförsörjningsgraden var hög med grönsaksodlingar, bageri på Donsö och skolverksamhet.

Det fanns en Patientförening som skötte en kiosk, centralradioanläggning, biograf och bibliotek. För de interna radiosändningarna fanns det även grammofon, som gav patienterna möjlighet att få sina musikönskningar uppfyllda.

Apelvikens Kustsanatorium

Sanatoriet låg vid Lilla Apelviken 2 km söder om Varberg. Initiativtagare var Varbergs stadsläkare Johan Severin Almer. Han startade verksamheten på en bondgård sommaren 1902 med sex "skrofulösa" barn d.v.s. barn med körteltuberkulos. Sommaren därpå fick ytterligare 10 barn behandling, vilken grundade sig på idén att sol, frisk luft, salta bad och näringsrik kost stärker kroppens motstånd - immunförsvar - mot tuberkulosinfektionen.

1904 bildades "Föreningen för Kustvård åt skrofulösa barn" och den första egna paviljongen byggdes vid stranden med plats för ett 20-tal barn, kök och rum för sköterska mm.

1912-15 uppfördes den första stenbyggnaden med 188 platser och öppet året om. Det är den byggnad som idag inhyser hotellentrén.

Patienterna blev både fler och äldre. Många kom från Norrland. Inriktningen var kirurgisk/ortopedisk behandling av tbc i skelettet. Det var vanligt att barnen hade tbc i ryggraden - spondylit. Efter operation fick barnet ligga i gipsvagga i många månader och därefter använda läderkorsett. Disciplinen var hård och ibland kunde barnen vara rädda för både översköterska, husmor, kirurg och gipsmästare (bandagemästare).

I en tillbyggnad 1922 inrättades en ljusbehandlingsavdelning i fyra rum med 16 Finsenlampor.

När Dr Almer dog år 1927 var sanatoriet i Varberg Skandinaviens största med 574 vårdplatser och cirka 200 anställda. Totalt behandlades ca 1000 patienter årligen.

Sanatoriet var i stort sett självförsörjande med frukt - och grönsaksodlingar, bondgård, bageri, snickeri, vävstuga och skola.

Dr Almers grav - i kapellet - blev den första på den då nyinrättade kyrkogården på området. Före läkemedlens tid dog många barn och de mindre bemedlade begrovs här. Här finns 136 gravar i rader, inte olikt en krigskyrkogård.

Dr Robert Hansson efterträdde Johan Severin Almer och arbetade på Apelvikens sanatorium fram till sin död 1940. Han försåg anstalten med modern utrustning och tillämpade nya forskningsrön till nytta för patienterna.

Förbättrad levnadsstandard och hygien, pastörisering av mjölk, införandet av läkemedel och BCG- vaccination samt smittspårning ledde till att tuberkulosen snabbt avtog från 1940-talet. I stället hade polioepidemierna ökat och under 1950-talet vårdades såväl barn som vuxna med bestående förlamningar. Efter införandet av massvaccination mot polio 1957 avtog nyinsjuknandet drastiskt inom några år. Ortopedkliniken överfördes till Varbergs nya sjukhus när det öppnade i början av 1970-talet. Nu återstod endast långvårdsverksamhet.

1985 såldes anläggningen till privata intressen och efter en omfattande renovering kunde Varbergs Kurort invigas 1992. Kurorten har fått många utmärkelser bl a som Europas bästa Spa.