BRANDKÅREN

Pyromandåd

Schlyterskan i fiskarbacken. Den främsta anledningen till att man började tänka på att bilda ett brandvärn, var ett par anlagda bränder i byn under slutet av 20-talet. På tomterna mellan dagens Fiskargränd 6 och 12 låg då ett par hus, som familjen Schlyter innehade. Frun i huset, Linda, tuttade på det större huset 1928 och det mindre 1936. Axel Johansson kommer ihåg att fönstret i hans sovrum, som vette mot branden, var så hett att det brändes. Ralf Kronfält satt på taket på hans farmors hus. Dit langades det upp vatten och så slog han ut det över papptaket för att hindra gnistbildning och för att kyla. Axel såg från fönstret hur Oscar och John Dahlin och kanske gamle Lindgren skötte vattenpumpen. Linda avslöjades inte direkt, utan hann anlägga ytterligare ett trettiotal bränder i Nv. Skåne innan sammanhanget stod klart för myndigheterna. Det ryktades bl.a. att Linda duperat landsfiskalen i Båstad med sin kvinnliga gestalt.


Bildandet

Eldsjälarna. Det fanns en brandstyrka i Vejbystrand redan på slutet av 20-talet, men den 12 mars 1933 bildades den Frivilliga brandkåren i Vejbystrand. Initiativtagare var bl.a. brandsergeant Elof Johansson från Helsingborg, som blev dess förste chef, och bröderna Karl och Algot Magnusson. Maskinist Axel Larsson valdes sedan som brandchef för en kort sejour innan Erik Ekerholm tog över 1934. Edvard Fröjd var kassör. Andra som var med från början: Sven Jansson, Carl Lundblad, Gunnar Brandt, Nils Nilsson, Erik Olsson, Axel Persson, Viking Larsson och Johan Lindh. Deltagarna fick erlägga en inträdesavgift på kr 50:- och kr 5:-/år som medlemsavgift. För att bättra på finanserna anordnades fester. Som mest fick de in kr 1700:- på detta sätt. De tog också tacksamt emot överskottsmateriel från andra kårer. Härvidlag engagerade sig bl.a. sommargästen och brandkonsulenten Folke Rosendahl från Eslöv.

Den första utrustningen. Den första brandsprutan var manuell i dubbel bemärkelse. Brandmännen fick dra den efter sig. Det hördes lång väg när de kom springande, eftersom den hade stålskodda trähjul som dånade mot kullerstensbeläggningen. Den manövrerades av två man på varje sida med långa hävstänger för diafragmapumpen. En behållare på c:a 1000 liter fylldes med vatten från hinkar som folk hjälptes åt att langa. 1938 tog man ett banklån på kr 5000:- i Förslöv sparbank till en motorspruta med slangar och tillbehör såsom ett skumrör. Det var en Albin på 900 l/min. Denna kunde dras efter en bil. Oftast efter Gunnar Brandts eller Axel Perssons paketbilar. Pengarna räckte även till inköp av vita, långa, rockar av segelduk, som skyddade bra men blev styva och obekväma av väta. Från Malmö fick man ett antal tyska fiberhjälmar. Fastighetsägarna i byn ställde upp som borgenärer. Man betalade 5:- i årsavgift, som också skulle gå till amorteringen. Nästan alla gick med. Einar Gustafsson, som bodde på Sommarsol (dagens Gröndahlfastighet) bad Axel Johansson att köra runt och samla in brandkårsfemman. Själv hade han dåligt med tid på grund av bl.a. kommunala uppdrag. De flesta lade välvilligt upp femman och blev uppskrivna på listan, men på ett ställe sade mannen: ”Det betalar inte jag för det är inte mitt hus. Det är skrivet på min fru.” Denna tittade in från köket och kommenterade: ”Och jag har inga pengar!” Då sade Axel: ”Då skriver vi väl bara här ’Ej betalt. Ingen utryckning.’” Det tog inte 10 sekunder förrän femman var på bordet.

Den första brandbilen. Under senare delen av 30-talet övertog SJ bussturen mellan Ängelholm och Torekov från Kullabuss och Br. Magnusson skänkte sin högerstyrda buss till brandkåren. Denne byggdes om av fabrikör Axel Persson med god hjälp av bl.a. Sven Jansson. Den hade ingen vattentank och de flesta av brandmännen fick sitta på bänkar utefter sidorna och hålla sig i preparerade repöglor. Stegarna lastades på en ställning. Under den fanns en låda för övrigt material. Slangrullarna hade man längst bak och man kunde koppla sprutan på släp. Eftersom de inte kunde ta vatten med sig, byggdes flera brandbassänger. En kom till vid Italienska Ängen; en annan vid församlingshemmet; en tredje vid Dubbelgården och en fjärde vid Pilla Floe på vägen mot Vejbyslätt.

Det första brandgaraget. För att skydda spruta och annan utrustning, uppfördes 1934 ett enkelt garage på fastigheten Byvägen 13, mitt emot pensionatet. Brandbilen fick inte plats där, den parkerades fortfarande i bussgaraget, så man byggde 1938 en riktig brandstation nere vid hamnen i norra gränsen mot allmänningen. Dess portar vätte mot öster, uppåt land. Det såldes i slutet av 50-talet till polisman Åke Svensson, som byggde ett nytt hus av materialet. Man brukade torka slangarna i pannrummet på Sanatoriet.

Larmanordningar. Till att börja med fanns små röda träskåp uppsatta här och var på telefonstolparna, lätt tillgängliga. De hade glasad framsida och innehöll en brandlur. De liknade starholkar. När elden var lös fick man springa till en sådan, slå sönder glaset, ta luren och blåsa för full hals. Även dessa tillverkades på Janssons snickeriverkstad. När telefonstationen automatiserades 1954 gick det att ringa in telefonlarm. Det blev tyvärr många falska larm. Folk slog helt enkelt fel nummer i början.


Krigsåren

Motorskötare. För att sköta motorsprutan, krävdes särskild genomgången kurs. Som instruktör för dessa lokala kurser anlitades ofta maskinist Johan Lindh. Kursen omfattade både teoretiska kunskaper och praktiska övningar. 1942 genomgick Bertil Lundblad och Bengt Jansson den med goda vitsord av brandchef Ekerholm. De flesta i den ordinarie styrkan var inkallade. 15-16 åringar med svarta hjälmar från Helsingborg tjänstgjorde.

Brandkåren hade bönderna till hjälp när det brann på någon gård, t ex kunde det bli problem att få ut grisarna. Ute på gårdarna fanns diverse utrustning som kunde komma till pass, t ex bultsaxar för att klippa bort taggtråd. Redskapen hängde innanför stalldörrarna. Foto föreställande kurs på brandstationen i Vejbystrand. Brandchef Erik Ekerholm med medlemmar ur bondbrandstyrkan.

Övning med krigsbrandstyrkan 1942-08-05. ”Utryckning företogs med personal ur reservbrandstyrkan samt krigsbrandstyrkan. Förutsättningen var att eld utbrutit hos lantbrukare Albert Olsson. Utryckningen gick utan anmärkning. Väl framkomna till brandplatsen, visade det sig att byggnaden var helt övertänd. Enda vattentillgång var ett dike, som tyvärr vid uppdämning visade sig inte kunna hålla vatten. Brandkåren fick därför ej ut något av sitt arbete, utan fick konstatera att byggnaden gick förlorad. Elden hade förorsakats av blixten. Larm ingick emellertid om någon minut att även Strandstugan blivit träffad av blixten. Det blev därför att med största skyndsamhet avvärja en ny olycka. Tiden att bryta och samla ihop materialerna, tog 3 min. Färden ner tog 1 min. Sedan återstod för personalen ett svårt arbete för att få sprutan placerad där vatten kunde tagas. Igenom sandklitterna gick det (hjulen sjönk ner till naven), men här gavs ingen pardon. Sprutan åkte ut på en plats där vatten kunde åtkommas först sedan båda sugslangarna blivit kopplade och en av manskapet fick stå i vatten till knäna för att hålla ner sugen. Slangar lades ut och grenades, stegarna kom upp; allt på rekordtid. Här firade brandmännen en härlig seger mot den röde hanen! Elden blev kuvad (och badgästerna kunde fortsätta sin avbrutna middag). Som helhetsintryck från denna krävande övning, var att dessa unga pojkar utan tvekan kan sättas in på fullt allvar om så skulle behövas.” Brandchef Erik Ekerholm Ekerholm var kanske synsk i sin planering av brandövningen, för 61 år senare var scenariot ett faktum.


Efterkrigstid

Kommunalisering. Brandmaterialen överlämnades till Barkåkra kommun 1946-05-15 och personalen blev anställda vid Barkåkra borgarbrandkår. Ersättning utgick enligt följande: Brandchef 700:-, v. brandchef 350:-, 2:e v.brandchef 350:-, brandman 100:- per år. Till detta betalades för ”släckningstimmar”. Man fick en ny brandbil. En Chevrolet med vattentank på 3 kbm.

Ny brandstation. Den nuvarande brandstationen vid Slottavägen byggdes 1950. Tyfonen flyttades från taket på brandstationen till därför avsedd stolpe 1965. Här fanns också en torkställning med spel för slangarna. ”Slanggalgen”. Nu ljuder inte tyfonen längre. Larm går ut via personsökare.

Märgelgravarna. Ekerholm påpekade vid ett möte på Klittergården, efter en övning med enheterna från Skälderviken och Vejbystrand 1954, vikten av att hålla märgelgravarna öppna. Det skulle vara billigare för kommunen att kompensera bönderna än att bygga nya brandbassänger. Så skulle igenfyllandet hejdas, menade han.

Chefsbyte. Erik Ekerholm avled i april 1962, endast 54 år gammal. Han hade varit brandkårschef i 28 år. Till ny chef valdes fiskhandlare Ingvar Dahlin. Vice brandchef var fortfarande Carl Lundblad. Brandstyrkan i övrigt vid denna tid: Gunnar Brandt, Arthur Nilsson, Bernt Nilsson, Gutt Nilsson, K-G Dahlin, Stig Nilsson, Stig Svantesson, Axel Johansson, Axel Pålsson, Karl-Axel Nilsson, Harry Hansson, George Kronfeldt och Sven Jansson.


Ny epok

Omorganisation. Från 630101 gällde ett nytt avtal med Ängelholms brandkår som innebar att avdelningen i Skälderviken drogs in och kåren i Vejbystrand minskades till 7 man samt brandchef och v.brandchef. Efter förändringen såg Barkåkra brandkår ut så här:
  1. Ingvar Dahlin, brandchef
  2. Carl Lundblad, vice brandchef
  3. Stig Nilsson, brandförman
  4. Axel Johansson
  5. Harry Hansson
  6. Carl Axel Nilsson
  7. Gutt Nilsson
  8. Carl Gustaf Dahlin
  9. Stig Svantesson
Reservbrandstyrkan: Gunnar Brandt, Arthur Nilsson, Axel Pålsson materialförvaltare, Erik Wester. Skälderviken, Vantinge och Magnarp bidrog med 6 man. Erik Wester blev ordinarie 1966 då också Harald Appelquist kom med.

Presentyxor. De äldsta avtackades för lång och trogen tjänst med brandyxor, medaljer och diplom. De hade tjänstgjort i 30 år från starten 1933. Gunnar Brandt, Sven Jansson, George Kronfeldt och Axel Pålsson.

Ny motorspruta En Albin 900 med Volkswagenmotor inköptes 1966.

Foto: Här provas den nya sprutan av brandmännen Axel Johansson och Karl-Gustaf Dahlin under överinseende av Erik Nilsson, Sommarsol.

Kommunalt vattenledningssystem. 16 brandposter anlades i Vejbystrand under början av 60-talet, vilka kunde komplettera brandbassängerna. 1968 hade de utökats till ett 30-tal.

Motorhaveri. Vid en utryckning 1968 med ”Trötter”, en Chevrolet med endast 80 hk motor, skar den i backen upp mot Axel Pålssons. Full gas på ettans växel klarade den inte av. Efter haveriet for brandmännen ut, stoppade Claes Persson och fortsatte utryckningen i hans bil. En utbytesmotor anskaffades och monterades. Den var svajig att köra eftersom skvalpskott saknades i vattentanken.

Från och med 60-talet och framåt minskade bränderna i husen; mest på grund av automateldning i centralvärmesystem. Vedspisarna i köken och kaminerna i rummen skapade tidigare många tillbud. Dessutom blev elinstallationerna betydligt säkrare.


Övergång till brandvärn

Från protokoll 1968-10-13: ”Då Barkåkra kommun från den 1 januari 1969 skall övergå till brandvärn och med anledning härav är samtliga brandmän uppsagda, upptogs frågan om upplösning av föreningen. Mötet beslutade enhälligt att ingå till Riksförbundet med begäran om föreningens upplösning att gälla från ovan nämnda datum.” ”Då nytt avtal med Ängelholms brandkår ingåtts upphör kårens självständiga verksamhet med detta år.” (ur verksamhetsberättelsen 1968)

Brandbilar 1971-2006. Innan Barkåkra kommun inlemmades i Ängelholms kommun, inköptes bl.a. en ny brandbil till Vejbystrands brandvärn. Det var en International, V8 med 3 m³ vattentank med dubbelhytt, som gav den ett unikt utseende och var ovanlig för sin tid. Den blev mycket omtyckt eftersom samtliga i brandstyrkan kunde få plats. Efterföljaren blev en Scania som 1993 ersattes med en Jeep. Denna föranledde ett storbråk med kommunen med tidningsskriverier som följd eftersom den bl.a. bara kunde medföra ett par hundra liter vatten. Detta medförde att man fick överta Munkaljungbys skrotfärdiga International 69:a, som tjänstgjorde i fem år innan dagens Volvo med 2 m³ vattentank kom på plats.

Brandstyrkan 1972. Stig Nilsson, Axel Johansson, Karl-Gustaf Dahlin, Harry Hansson, Stig Svantesson, Erik Wester, Harald Appelqvist och Ingvar Dahlin. Hur lätt man var att få tag i på dagtid, blev avgörande för att bli återanställd. Brandchefen och två brandförmän turades om att ha jourtjänst. Larm gick ut via tyfon, telefon och sökare.

Ny brandchef 1985. Då Ingvar Dahlin gick i pension sökte och fick Claes Persson jobbet som brandmästare. Han började inom kåren –82, 35 år gammal och fick sin utbildning genom Civilförsvarets tvåveckorskurs på Revinghed.

Ombildning. Räddningsvärnet och stationen i Vejbystrand var ständigt nedläggningshotade. Det hade de i princip varit sedan början av 90-talet. Bittra strider hade utkämpats om brandbilar och insatsrättigheter. Ett räddningsvärn hade egentligen inte större befogenheter än varje tjänstepliktig medborgare mellan 15 och 65 år. Däremot både utrustning och kompetens för att snabbt kunna göra räddningsinsatser. Inte minst på sjukvårdsområdet i takt med att tillgängligheten av akuta ambulansinsatser minskat. Man övade därför minst en gång om året tillsammans med Ambulansen. Den gällande ”räddningslagen” ålade kommunerna att upprätta en handlingsplan för räddningstjänst och skydd mot olyckor. Ängelholm var klar med sin i oktober 2004. I denna gick att läsa bl.a. följande: ”Utöver ovanstående räddningsstyrkor skall det finnas räddningsvärn organiserade i kommunen. Räddningsvärnen har en bemanning på 5-8 räddningsvärnsmän, dessa har ingen jour eller beredskap. Ett räddningsvärn får och kan inte arbeta självständigt vid en räddningsinsats utan kan enbart förbereda och inleda insatsen tills en räddningsstyrka med hel- eller deltidspersonal kommer till olycksplatsen. Därefter fortsätter räddningsvärnet med att fullgöra av räddningsledaren tilldelade arbetsuppgifter.”

Räddningsvärnsmännen i Vejbystrand 2006 utgjordes av:
Claes Persson, stationschef. Mikael Eurén, brandförman. Mikael Andersson, Dennis Ekvall, Peter Ivarsson, Anders Hansson och Lars Johan Nilsson.

Dagsläget. I februari 2010 hölls ett möte mellan räddningschefen Bengt-Ove Ohlsson och värnets fem man starka styrka, som resulterade i en förlikning. Parterna kom överens om att räddningsvärnet i fortsättningen även ska åka på klass 2-larm, alltså villabränder och trafikolyckor. Tidigare har det bara handlat om klass 3-larm, riktigt stora bränder, eller när det brinner med öppen låga. I gengäld skulle gällande regler och övningskrav uppfyllas.

Alla Ängelholms kommuns styrkor ingår sedan 2015 i Räddningstjänsten för Skåne Nordväst, med herresäte i Helsingborg.
Byggnaden för stationen i Vejbystrand skall renoveras. Personalen utgörs för tillfället av fyra personer, men förhoppningsvis skall styrkan fördubblas hösten 2017. Ett nytt mindre fordon har färdigställts med utrustning för att kunna utföra en snabb första-instans. Bilen har ingen tillgång till vatten, men är utrustad med andra typer av släckutrustning; land annat en ny typ av släckgranater. Räddningsvärnet ut-larmas på alla typer av larm, dock inte till anläggningar som har automatlarm, om det inte är konstaterad brand eller annat nödläge.

Till toppen på sidan     Länk till sidan om bränderna